Ojämlikhet i Sverige
From Wikipedia, the free encyclopedia
Ojämlikhet i Sverige omfattar ojämlikhet ur en mängd perspektiv: ekonomisk, social, politisk ojämlikhet, m.m. Ur ett ekonomiskt perspektiv kan man se att Sverige och övriga Skandinavien tillhör några av världens minst ojämlika länder när det gäller inkomst. Det märks exempelvis genom ginikoefficienten för inkomst, där Sverige i likhet med övriga nordiska länderna har en av de lägsta ginikoefficienterna i världen.[not 1][1][2] Sverige är ett av de länder med lägst lönespridning i hela OECD.[3][4]
Sett till redovisad förmögenhet blir dock bilden annorlunda. Det finns dock betydande mätproblem när det kommer till förmögenheter (till skillnad från inkomster). Det försvårar relevanta internationella jämförelser av förmögenhetsojämlikhet. Den rikaste tiondelens andel av förmögenheten uppgick 2018 till 74,9 procent,[5] vilket enligt det måttet gör Sverige till det sjunde mest ojämlika landet i världen. Sverige hamnar även högt i jämförelse med andra länder sett till ginikoefficienten baserad på förmögenhet, enligt det måttet som åttonde mest ojämlikt i världen.[5] Förmögenhetsojämlikheten sjönk under 1900-talet fram till 1970 och har sedan dess legat på en stabil nivå.[6]
Daniel Waldenström, forskare vid Institutet för näringslivsforskning specialiserad på bland annat ekonomisk ojämlikhet, skatter och finansiell utveckling, menar att institutionella förändringar såsom reformer av den politiska demokratin, förbättrade utbildningsnivåer och förbättrade arbetsrättigheter har bidragit till att höja arbetstagarnas inkomster och gett dem möjlighet att investera i sin egen framtid. Detta menar Waldenström kan ha varit drivande för förändringar i ekonomisk ojämlikhet (mätt som förmögenhetskoncentration) som observerats under 1900-talet. Ojämlikheten föll då snabbt. Under 2000-talet har istället ojämlikheten ökat något igen. Förändringarna har dominerats av en mycket stor ökning under 1900-talet i bostads- och pensionssparande som ägs av en bred medelklass.[7]