Brödets historia
From Wikipedia, the free encyclopedia
Brödets historia går så långt bak som till förhistorisk tid, då bröd uppfanns som en vidareanvändning av gröten. I början var det enbart krossade sädeskorn blandade med vatten till en smet som lagades på glöd eller på en stenhäll. Gröten stelnade och fick en helt annan karaktär och man hade uppfunnit det första brödet: det ojästa plattbrödet. Vissa av dessa bröd som var vanliga vid senare delen av stenåldern är populära än i samtiden. Från Grekland kommer pita, från Indien chapati och från Latinamerika tortilla (vilket traditionellt sett bakas med majsmjöl).[1]
När man upptäckt att gröt som bakas i värme blir till bröd, kom senare en annan revolutionerande iakttagelse. En överbliven smet eller deg som fått stå i ett par dagar började fermentera och bilda bubblor. De naturliga bakterierna i luften och på sädeskornen hade satt igång en jäsningsprocess med godartade mjölksyre- och ättiksyre-bakterier.[1] Degen kallas surdeg och används än i nutiden, om än främst av lokala bagerier.
Surdegen gjorde det möjligt att jäsa degarna och skapa mjukare, luftigare och mer smakfulla bröd.[1] Surdegen ger en karaktäristik och lätt syrlig smak som lovsjungs av många.
Det unika vetet, med möjlighet att skapa ett stabilt glutennätverk som håller kvar koldioxidbubblorna från jäsningen och ger luftiga, höga bröd, hade utvecklats till 8000 före Kristus. Men det första arkeologiska fyndet av ett jäst bröd är från Egypten runt 4000 före Kristus. Produktionen av den första jästen kom igång först 300 före Kristus och var då en biprodukt från ölbryggning. En raffinerad och stabil jäst kom först vid början av 1900-talet.[1]
Brödet har hela tiden utvecklats till att bli mer och mer raffinerat. Sädeskornen maldes i början med mortel, men i Mesopotamien i Irak utvecklade man början till stenkvarnen och finare mjöl kunde åstadkommas.[1]